Coachning

Om man är riktigt duktig på agilt gör man fyra saker väldigt bra och ofta:

1. Planera vad du ska göra
2. Gör jobbet
3. Kontrollera om utfallet blev som planerat
4. Agera genom att dra nytta av jobbet som gjorts eller planera för att förbättra det

…och runt de här fyra stegen har man byggt väldigt bra ramverk som:

• Scrum
• Lean Startup
• Toyota Kata

I de två senare tar man dessutom ett mer vetenskapligt fokus på Check & Act och förespråkar tydliga mätningar och att ändra en variabel i taget.

Men det är just i Check & Act som jag ser bekymmer, av någon anledning verkar de inte falla på plats av sig själv. Det verkar som att vi inte vill göra dem. Jag ser tre möjliga anledningar till detta.

1. Vi tror att vi är så bra på att planera och utföra att vi inte behöver kontrollera.
2. Vi tror att vi är så dåliga på att planera att vi inte vill kontrollera.
3. Vi tror att vi inte har tid att kontrollera.

I de två första ligger två känslor, stolthet och rädsla, bakom beteendet att inte kontrollera och agera. Men vänta lite. Om man är stolt har man all anledning att kontrollera, förbättra och ha möjlighet att bli stoltare. Är man rädd kan man ta ett litet steg och kontrollera det för att lära sig och bli bättre och därmed bli mindre rädd.

Om man däremot tror att man inte har tid kan man fundera vad det egentligen är man lägger sin tid på. Är verkligen allt annat viktigare än att lära sig att bli bättre på att utföra sitt yrke? Då finns risken att man har väldigt mycket ledig tid om några år istället.

I efterhand kom jag på en självklar fjärde anledning: vi har jobbat så mycket att om det visar sig att det är fel så blir det så mycket extraarbete att vi inte hinner klart i tid. Och då börjar vi oroligt att hoppas att vi är på rätt spår.

Den här kulturen tror jag lättast bryts genom att följa upp snabbare efter att arbetet är gjort. På så sätt hinner inte monstret under sängen växa sig större än en fluga. En fluga som vi lätt kan släppa ut genom fönstret.

Lycka till med ert PDCA-ande!

/Anders Beskow